SOFIE

Jag önskar att jag kunde säga det till dig direkt, baby
att det inte var så svårt att öppna upp sitt hjärta
och säga:
Här! ta det eller krossa det!
att det inte var så svårt att ta chansen

och jag önskar att du såg igenom mig, baby
att jag slapp berätta för dig
att du tog min hand och sade:
Kom!
men det finns alltid en risk att du skulle
överge mig då

jag kände mig som ett svart hål innan du kom, baby
som ett svart äckligt djur som liksom fastnat
i sin slemmiga
fosterhinna
jag kände mig värdelös

och det finns inga garantier baby
men om jag ställer mig framför dig
och spottar ut hjärtat
i dina händer
lovar du att inte släppa det då?

Jag har så svårt att sätta ord på mina känslor nu. Så svårt att sortera dem.
På Le love fans en fin text som passar bra in på det jag inte kan beskriva själv.

Distracted

It’s happened again

I can’t keep my mind on the task at hand

You’re bad for my work

But so good for my health

You make me smile

When I really don’t think I can

Even this next line

Isn’t coming out how I want it to

My vision goes blurry

Reliving memories of days past

The conversations

The silences

That doesn’t happen too often

I wonder if you realise all this

I would never tell you

It’s probably not good for your health

But it might be

You just never know

Could be nothing

I hope it’s not.

♥

Det finns ingen som har sårat mig som du har. Aldrig. Och jag hoppas ingen någonsin kommer göra det igen. Men så säger de också att den första kärleken är den svåraste att komma över. Och vårt förhållande var inte bra för någon av oss på slutet. Men jag ville hålla fast med ett hårt grepp, vägrade släppa taget, jag bad och bröt ner mig själv och min stolthet varje gång jag satt framför dig med tårfyllda ögon. Bad dig stanna, och ge oss en andra chans, bara för att försöka. Men du gjorde aldrig det. Du tittade på mig med ögon så fyllda av skuldkänslor och medlidande, att det i efterhand inte skulle förvånat mig om du stannat även fast du inte borde. Du var kall och hjärtlös, men det är kanske så man måste vara när man lämnar någon?

När du lämnade mig visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag var trasig, utan hopp, sårad, kall, rädd, deprimerad...allt jag ville var att du skulle komma tillbaka till mig. Jag spenderade mina dagar med att bara sitta på sängen, med tankarna flödande i mitt sinne som motorvägen i semestertider. Jag bara grät och grät och grät. Och precis när tiden hade passerat och jag äntligen började må lite bättre, var det något som påminde om dig, om oss, som gjorde att jag bara ville smsa dig, prata med dig, och jag grät lite till. Sedan började jag gå vidare igen. Och sedan blev jag sårad och fick börja om igen. Jag var patetisk, jag är den första att erkänna det. Men ett brustet hjärta kan få dig att gråta över de mest banala saker och kan få dig att göra saker som är otänkbara. Det gör dig galen. Den mesta tiden, kändes jag bara trasig. Endast så kan jag beskriva det. Jag ville ge upp mitt liv, för utan dig fanns inget liv, jag ville ge upp mitt hjärta, ge upp hoppet om att någonsin känna något för någon annan. Jag ville vara hjärtlös. Jag var en zombie. Jag kände faktiskt ingenting alls. Du hade gått vidare med ditt liv. Du var en främling. Du verkade lycklig utan mig. För mig stannade tiden av.

Det har nu gått fem månader sedan du lämnade mig. Jag har äntligen börjat få mod till att gå vidare. Mitt hjärta har äntligen tröttnat på att slå i hopp om att du kommer tillbaka. Mitt sinne är äntligen trött på att uppreppa minnena och jaga mig i mina drömmar. Mina fingrar har tröttnat på att slå ditt nummer, men aldrig ringa. Mina läppar har tröttnat på att kräva dina. Jag kommer dit. Sakta men säkert, tiden kryper, men den kryper numera framåt.

Och nu, nu finns han. Jag har precis träffat honom. Han är pojken som ger mig hopp. Han är snäll, söt och rolig, han är allt jag letar efter i en kille. Mitt hjärta känns faktiskt glatt igen och han får mig att le. Jag är inte kär i honom, inte än. Jag vet inte vad framtiden håller för oss. Jag vet inte om vi kommer att fortsätta prata och ses. Jag vet inte om vi kommer att sluta tillsammans i framtiden eller om det bara är en förälskelse. Jag har verkligen ingen aning. Men det här vet jag. Du är inte i mitt sinne i närheten lika mycket som förut. Jag får inte den där tomma känslan när jag tänker på dig. Jag saknar dig inte hela tiden. De sorgliga platser som påminner mig om dig, börjar sakta blir bara platser. Dina brister står ut mer än dina goda egenskaper. Och jag känner. Jag känner igen. Jag känner att kanske, bara kanske skulle jag kunna älska någon lika mycket som dig. Jag är inte rädd för att leva längre, jag är inte alltför rädd för kärleken.

Den nya pojken, jag vet inte vad som händer mellan oss. Jag behöver inte veta just nu, för bara det faktum att jag känner igen är så vackert för mig. Jag behöver inte någonsorts utarbetad kärlekshistoria för att rädda mig, jag behöver bara hopp.

Och den pojken, han är hopp.

Jag vill träffa alla personer som du någonsin mött, alla som du kommit i kontakt med under dina levnadsår. Alla dina familjemedlemmar, nuvarande och framtida, dina gamla lärare och läkare, den turkiska mannen som betjänade dig på ica, tjejer som beundrar dig från avstånd, har avvisats av dig, hatar hela dig, ser exakt vad du är. Om jag kunde träffa dom skulle vi prata om dig och jag skulle sy ihop alla deras tankar och åsikter till en enda tanke och åsikt.
Så jag vet varför jag inte kan sluta tänka på dig.

So true. Personer som vill vara en del av ditt liv kommer att anstränga sig för att vara och förbli det. Om de inte gör det är dom inte värda dig och ditt liv. Och inte vill man väl tillbringa tid med en person som egentligen är någonannanstans? Och hur jobbigt livet än må vara i perioder är och kommer man alltid att vara två i en relation (hur den relationen än ser ut) och en relation och kontakt kan aldrig vara ensidig.

Våra första blickar på varanda, vår första konversation, vår första kyss. Vårt första sms och vårt första riktiga prat.
Jag kommer aldrig glömma. Kommer aldrig glömma känslorna och hur perfekt allt var. Vi kunde vara vakna och prata om allt intill småtimmarna, vi kunde ligga ner för en lång stund och bara se in i varandras ögon utan att säga någonting. Det var kärlek. Äkta kärlek.

Vi kom varandra närmre och närmre och när jag trodde att det inte kunde bli bättre viskade han de tre vackraste orden i mitt öra. "Jag älskar dig". Det var den bästa stunden i mitt liv. Jag var så kär. Så fruktansvärt kär.
Vi byggde ett hem tillsammans. Vi pratade om vad våra barn skulle heta, vi skaffade en katt.

Vi pratade om allt och vi skrattade, grät och gjorde saker tillsammans. Det var livet. Du var livet. Du var den bästa pojkvännen någonsin och allt skulle ha varit meningslöst om inte du fanns i mitt liv. Jag skulle åka till månen, resa runt och räkna alla stjärnorna. Bara för dig.

Vi var så lika du och jag, men så olika på samma gång. Vi hade något som andra bara kan drömma om.

Jag glömmer aldrig hur du sa att jag var vacker när jag såg hemskare ut än någonsin. Och jag glömmer aldrig hur speciell du fick mig att känna. Jag var den enda som du brydde dig om.

Varje gång jag fick ett sms från dig stannade mitt hjärta och varje gång jag såg att du ringde spred sig ett leende över mina läppar. Du var min.

Men saker förändras. Jag kan inte räkna alla sömnlösa nätter och alla tårar som runnit nedför mina kinder. Jag kan inte räkna alla gånger mitt hjärta gått i tusen bitar och allt känns meningslöst. Jag trodde aldrig att vi skulle komma till det här i vårt förhållande, att det skulle ta så definitivt slut. Det enda jag vet är att jag älskar dig, oavsett vad som händer.

Le Love

"She’s not perfect - you aren’t either, and the two of you may never be perfect together but if she can make you laugh, cause you to think twice, and admit to being human and making mistakes, hold on to her and give her the most you can. She may not be thinking about you every second of the day, but she will give you a part of her that she knows you can break - her heart. So don’t hurt her, don’t change her, don’t analyze and don’t expect more than she can give. Smile when she makes you happy, let her know when she makes you mad, and miss her when she’s not there." -Bob Marley

Kärleken du känner för ditt ex är aldrig densamma som du känner för någon ny. Varje kärlek är annorlunda. Jag tror att kärleken bara är inaktiverad; du kan aldrig radera någon du med sanning älskat. Det är som ett facebook-konto, du kan bara inaktivera ditt konto, aldrig radera det. Om du vill, och tiden är rätt, kan du återskapa det, men sidan har ändrats och det har även du.

Jag trodde verkligen att du var mitt livs kärlek. Och kanske i framtiden, kan vi vara tillsammans igen. Så jag inaktiverar dig, försöker begrava mina känslor för dig. För just nu är vi kanske inte rätt för varandra.

Din för alltid.
Le Love