SOFIE

Jag önskar att jag kunde säga det till dig direkt, baby
att det inte var så svårt att öppna upp sitt hjärta
och säga:
Här! ta det eller krossa det!
att det inte var så svårt att ta chansen

och jag önskar att du såg igenom mig, baby
att jag slapp berätta för dig
att du tog min hand och sade:
Kom!
men det finns alltid en risk att du skulle
överge mig då

jag kände mig som ett svart hål innan du kom, baby
som ett svart äckligt djur som liksom fastnat
i sin slemmiga
fosterhinna
jag kände mig värdelös

och det finns inga garantier baby
men om jag ställer mig framför dig
och spottar ut hjärtat
i dina händer
lovar du att inte släppa det då?

Jag har så svårt att sätta ord på mina känslor nu. Så svårt att sortera dem.
På Le love fans en fin text som passar bra in på det jag inte kan beskriva själv.

Distracted

It’s happened again

I can’t keep my mind on the task at hand

You’re bad for my work

But so good for my health

You make me smile

When I really don’t think I can

Even this next line

Isn’t coming out how I want it to

My vision goes blurry

Reliving memories of days past

The conversations

The silences

That doesn’t happen too often

I wonder if you realise all this

I would never tell you

It’s probably not good for your health

But it might be

You just never know

Could be nothing

I hope it’s not.

♥

Det finns ingen som har sårat mig som du har. Aldrig. Och jag hoppas ingen någonsin kommer göra det igen. Men så säger de också att den första kärleken är den svåraste att komma över. Och vårt förhållande var inte bra för någon av oss på slutet. Men jag ville hålla fast med ett hårt grepp, vägrade släppa taget, jag bad och bröt ner mig själv och min stolthet varje gång jag satt framför dig med tårfyllda ögon. Bad dig stanna, och ge oss en andra chans, bara för att försöka. Men du gjorde aldrig det. Du tittade på mig med ögon så fyllda av skuldkänslor och medlidande, att det i efterhand inte skulle förvånat mig om du stannat även fast du inte borde. Du var kall och hjärtlös, men det är kanske så man måste vara när man lämnar någon?

När du lämnade mig visste jag inte vad jag skulle göra av mig själv. Jag var trasig, utan hopp, sårad, kall, rädd, deprimerad...allt jag ville var att du skulle komma tillbaka till mig. Jag spenderade mina dagar med att bara sitta på sängen, med tankarna flödande i mitt sinne som motorvägen i semestertider. Jag bara grät och grät och grät. Och precis när tiden hade passerat och jag äntligen började må lite bättre, var det något som påminde om dig, om oss, som gjorde att jag bara ville smsa dig, prata med dig, och jag grät lite till. Sedan började jag gå vidare igen. Och sedan blev jag sårad och fick börja om igen. Jag var patetisk, jag är den första att erkänna det. Men ett brustet hjärta kan få dig att gråta över de mest banala saker och kan få dig att göra saker som är otänkbara. Det gör dig galen. Den mesta tiden, kändes jag bara trasig. Endast så kan jag beskriva det. Jag ville ge upp mitt liv, för utan dig fanns inget liv, jag ville ge upp mitt hjärta, ge upp hoppet om att någonsin känna något för någon annan. Jag ville vara hjärtlös. Jag var en zombie. Jag kände faktiskt ingenting alls. Du hade gått vidare med ditt liv. Du var en främling. Du verkade lycklig utan mig. För mig stannade tiden av.

Det har nu gått fem månader sedan du lämnade mig. Jag har äntligen börjat få mod till att gå vidare. Mitt hjärta har äntligen tröttnat på att slå i hopp om att du kommer tillbaka. Mitt sinne är äntligen trött på att uppreppa minnena och jaga mig i mina drömmar. Mina fingrar har tröttnat på att slå ditt nummer, men aldrig ringa. Mina läppar har tröttnat på att kräva dina. Jag kommer dit. Sakta men säkert, tiden kryper, men den kryper numera framåt.

Och nu, nu finns han. Jag har precis träffat honom. Han är pojken som ger mig hopp. Han är snäll, söt och rolig, han är allt jag letar efter i en kille. Mitt hjärta känns faktiskt glatt igen och han får mig att le. Jag är inte kär i honom, inte än. Jag vet inte vad framtiden håller för oss. Jag vet inte om vi kommer att fortsätta prata och ses. Jag vet inte om vi kommer att sluta tillsammans i framtiden eller om det bara är en förälskelse. Jag har verkligen ingen aning. Men det här vet jag. Du är inte i mitt sinne i närheten lika mycket som förut. Jag får inte den där tomma känslan när jag tänker på dig. Jag saknar dig inte hela tiden. De sorgliga platser som påminner mig om dig, börjar sakta blir bara platser. Dina brister står ut mer än dina goda egenskaper. Och jag känner. Jag känner igen. Jag känner att kanske, bara kanske skulle jag kunna älska någon lika mycket som dig. Jag är inte rädd för att leva längre, jag är inte alltför rädd för kärleken.

Den nya pojken, jag vet inte vad som händer mellan oss. Jag behöver inte veta just nu, för bara det faktum att jag känner igen är så vackert för mig. Jag behöver inte någonsorts utarbetad kärlekshistoria för att rädda mig, jag behöver bara hopp.

Och den pojken, han är hopp.

Jag vill träffa alla personer som du någonsin mött, alla som du kommit i kontakt med under dina levnadsår. Alla dina familjemedlemmar, nuvarande och framtida, dina gamla lärare och läkare, den turkiska mannen som betjänade dig på ica, tjejer som beundrar dig från avstånd, har avvisats av dig, hatar hela dig, ser exakt vad du är. Om jag kunde träffa dom skulle vi prata om dig och jag skulle sy ihop alla deras tankar och åsikter till en enda tanke och åsikt.
Så jag vet varför jag inte kan sluta tänka på dig.

So true. Personer som vill vara en del av ditt liv kommer att anstränga sig för att vara och förbli det. Om de inte gör det är dom inte värda dig och ditt liv. Och inte vill man väl tillbringa tid med en person som egentligen är någonannanstans? Och hur jobbigt livet än må vara i perioder är och kommer man alltid att vara två i en relation (hur den relationen än ser ut) och en relation och kontakt kan aldrig vara ensidig.

Våra första blickar på varanda, vår första konversation, vår första kyss. Vårt första sms och vårt första riktiga prat.
Jag kommer aldrig glömma. Kommer aldrig glömma känslorna och hur perfekt allt var. Vi kunde vara vakna och prata om allt intill småtimmarna, vi kunde ligga ner för en lång stund och bara se in i varandras ögon utan att säga någonting. Det var kärlek. Äkta kärlek.

Vi kom varandra närmre och närmre och när jag trodde att det inte kunde bli bättre viskade han de tre vackraste orden i mitt öra. "Jag älskar dig". Det var den bästa stunden i mitt liv. Jag var så kär. Så fruktansvärt kär.
Vi byggde ett hem tillsammans. Vi pratade om vad våra barn skulle heta, vi skaffade en katt.

Vi pratade om allt och vi skrattade, grät och gjorde saker tillsammans. Det var livet. Du var livet. Du var den bästa pojkvännen någonsin och allt skulle ha varit meningslöst om inte du fanns i mitt liv. Jag skulle åka till månen, resa runt och räkna alla stjärnorna. Bara för dig.

Vi var så lika du och jag, men så olika på samma gång. Vi hade något som andra bara kan drömma om.

Jag glömmer aldrig hur du sa att jag var vacker när jag såg hemskare ut än någonsin. Och jag glömmer aldrig hur speciell du fick mig att känna. Jag var den enda som du brydde dig om.

Varje gång jag fick ett sms från dig stannade mitt hjärta och varje gång jag såg att du ringde spred sig ett leende över mina läppar. Du var min.

Men saker förändras. Jag kan inte räkna alla sömnlösa nätter och alla tårar som runnit nedför mina kinder. Jag kan inte räkna alla gånger mitt hjärta gått i tusen bitar och allt känns meningslöst. Jag trodde aldrig att vi skulle komma till det här i vårt förhållande, att det skulle ta så definitivt slut. Det enda jag vet är att jag älskar dig, oavsett vad som händer.

Le Love

"She’s not perfect - you aren’t either, and the two of you may never be perfect together but if she can make you laugh, cause you to think twice, and admit to being human and making mistakes, hold on to her and give her the most you can. She may not be thinking about you every second of the day, but she will give you a part of her that she knows you can break - her heart. So don’t hurt her, don’t change her, don’t analyze and don’t expect more than she can give. Smile when she makes you happy, let her know when she makes you mad, and miss her when she’s not there." -Bob Marley

Kärleken du känner för ditt ex är aldrig densamma som du känner för någon ny. Varje kärlek är annorlunda. Jag tror att kärleken bara är inaktiverad; du kan aldrig radera någon du med sanning älskat. Det är som ett facebook-konto, du kan bara inaktivera ditt konto, aldrig radera det. Om du vill, och tiden är rätt, kan du återskapa det, men sidan har ändrats och det har även du.

Jag trodde verkligen att du var mitt livs kärlek. Och kanske i framtiden, kan vi vara tillsammans igen. Så jag inaktiverar dig, försöker begrava mina känslor för dig. För just nu är vi kanske inte rätt för varandra.

Din för alltid.
Le Love

I mina drömmar är det du & jag. Vi är lyckliga. När jag vaknar slår verkligheten mig med en käftsmäll. Det finns inget du & jag längre.

Bild: Le Love

När jag tittade in i dina klarblå ögon påminde de mig om havet. Min blick blev tom. En förmåga jag har när mina känslor blir överväldigande. Jag stänger ner mitt känslosystem. Människor runt omkring mig brukar bli förvånade när de hör/hört att jag mår eller mått dåligt. Ofta har jag inte hanterat min känslor och mött dem, utan istället stängt undan dem i vad jag alltid trott var en trygg mörk vrå. En dålig egenskap. Svart eller vitt. Visa inget eller visa allt.

Jag tittade in i dina vackra ögon och stängde ner mitt system. Min blick blev tom för att jag var tvungen att överleva. Hur skulle jag då ha kunnat möta din blick med något annat än tomhet? Hur kan man se på någon med värme när denna person så totalt förstört dig? Hur mycket han än vill mig väl. Hur ska jag orka kliva upp en enda morgon till om jag måste sätta någon annan än mig själv först just nu?

Det gör så ont att inte vara hel, att vara trasig. Det gör så fruktansvärt ont att inte ha anat, inte vetat, inte kunnat göra något för att förändra utgångsläget. Att försöka hålla din hand en sista gång med tårar rinnande från min kind och upptäcka att jag är trasig och nu måste jag dessutom stå på egna ben. Paniken, ångesten som rinner igenom blodet när man inser att det är över. Paniken som bubblar inom mig när jag inser att mitt sår bara blöder, blöder och blöder.

Det finns så mycket känslor i min kropp. Så mycket som var tvunget att komma upp till ytan nu. Jag är en känslomänniska, jag känner mycket men har varit dålig på att hantera och möta mina känslor. Fanns det betysättning skulle jag få IG. Och jag tror att känner man mycket som människa måste man nog tvungen att vara lite extra stark. Man måste vara starkare än sina känslor så man inte en dag bestämmer sig för att hoppa framför ett tåg för att hjärtat brast en gång för mycket.

Jag har bestämt mig för att vara stark nu. Jag ska bryta min vana att gömma mina känslor och göra det rätt denna gång. Jag ska vara stark. Det betyder inte att det inte gör ont, att det inte är synd om mig. Det betyder inte att jag har det lätt, det betyder bara att jag har alla känslor i världen just nu!

Jag måste vara stark för att överleva, för för mig är det inte bara känslorna av att ha förlorat honom jag måste bearbeta. Det är så mycket mer i mitt liv som bara blivit undangömt och förträngt. Jag börjar på noll nu, alla känslor ska bearbetas och jag är redo för att bli en ny lyckligare JAG som inte är beroende av en annan människas kärlek för att må bra!

Och jag har förstått av den hjärtesorg jag fick när min älskade lämnade mig att allt jag burit inom mig, har gjort mig till en person som jag inte vill vara. Svartsjuk, avundsjuk, lättirriterad, arg, ledsen och allt detta utan anledning. Nu får det vara bra! Och det är inget jag bara säger. Jag har redan påbörjat vägen mot ett nytt lyckligare jag!

Hur vet man egentligen vem som är den rätte?
Hur kompletterar två människor varandra i ett förhållande och hur hålls gnistan vid liv?
Och vad händer när kärleken dör? Vad händer när ena halvan inte alls vill, känner och tycker likadant?
Vad händer om man aldrig vågar berätta om sina känslor för varandra? Kommunikation är väl A och Ö
Vad händer om man möts igen om tio år? Finns kärleken kvar?

Inte en endaste dag förfluter utan att jag tänker på honom. Hjärtat stannar fortfarande varje gång jag hör hans namn, ser saker som är knutna till honom, ser bilder eller känner hans dofter.

Det gör ont, så otroligt ont att inte ha sett honom, mitt livs kärlek, i ögonen sedan dagen han lämnade mig. Han är den människa som gjort större intryck och avtryck i mig än någon jag tidigare eller senare i mitt liv mött. Och det känns som att jag ska gå av, mitt itu, för jag har förstått att jag aldrig erbjöd honom hela mig. Hur skulle jag kunna erbjuda en annan människa hela mig, när jag inte ens funnits där för mig själv?! Jag var ett tomt skal som fylldes upp av hans kärlek. Men den tog slut.

Jag skriver dagligen till honom i mitt anteckningsblock. Fyller det med texter och ord. Ibland en mening ibland flera tusen! Ibland en dikt, ibland en novell. Brev till en svunnen kärlek. Jag förbannar mig själv, (hatar är ett så starkt ord), kärleken och minnet av kärleken. Förbannar att det senaste minnet av kärleken ligger på sjukhusintensiven och vårdas för svåra inre skador. Det sista vi såg av kärleken var hur ont den kan göra.

Och jag önskar honom såklart det bästa, men vetskapen om att jag inte kunde ge honom det bästa, det han förtjänar, det gör mig helt tom. Det gör mig tom och det gör mig ont att det behövde komma till detta för att jag ska inse att jag inte mått bra, att jag aldrig gett av hela mig, att jag har varit så otroligt självisk man någonsin kan vara i ett förhållande.

Men ibland tar herren outgrundliga vägar och just nu måste jag vandra vägen ensam för att hitta mig själv igen. Det har jag insett nu. Och det som inte dödar, gör en kanske inte alltid starkare men alltid visare. Och jag har lärt mig mycket, inte bara om kärlek och förhållanden de sista två månaderna, utan om mig själv, hur viktigt det är att ta hand om sig själv hela tiden, ha sitt eget liv, trots att man är i ett förhållande. Den läxan var värd att lära, trots smärtan och ibland är läxan svår och gör ont!

Nu är det så att ibland försvinner saker utan att lämna spår
och alla fortsätter livet fast några men består

Och du vet lika väl som jag, Viola
att den lycka som existerade mellan  det oss som var är död
den kommer aldrig återuppstå
för det kommer aldrig att bli VI igen, vissa saker har bäst-före-datum
och vår kärlek hade det

Det finns inte längre några samtal kvar att ringa
och alla brev som aldrig skrevs blir för alltid oskrivna
det finns länder och platser som aldrig besöktes
men jag gråter inte längre för det, Viola

Det finns datum som aldrig blev ihågkommna
och ord som aldrig sades
planer som aldrig fullföljdes

Men jag är glad att jag överlever, Viola