SOFIE

Våra första blickar på varanda, vår första konversation, vår första kyss. Vårt första sms och vårt första riktiga prat.
Jag kommer aldrig glömma. Kommer aldrig glömma känslorna och hur perfekt allt var. Vi kunde vara vakna och prata om allt intill småtimmarna, vi kunde ligga ner för en lång stund och bara se in i varandras ögon utan att säga någonting. Det var kärlek. Äkta kärlek.

Vi kom varandra närmre och närmre och när jag trodde att det inte kunde bli bättre viskade han de tre vackraste orden i mitt öra. "Jag älskar dig". Det var den bästa stunden i mitt liv. Jag var så kär. Så fruktansvärt kär.
Vi byggde ett hem tillsammans. Vi pratade om vad våra barn skulle heta, vi skaffade en katt.

Vi pratade om allt och vi skrattade, grät och gjorde saker tillsammans. Det var livet. Du var livet. Du var den bästa pojkvännen någonsin och allt skulle ha varit meningslöst om inte du fanns i mitt liv. Jag skulle åka till månen, resa runt och räkna alla stjärnorna. Bara för dig.

Vi var så lika du och jag, men så olika på samma gång. Vi hade något som andra bara kan drömma om.

Jag glömmer aldrig hur du sa att jag var vacker när jag såg hemskare ut än någonsin. Och jag glömmer aldrig hur speciell du fick mig att känna. Jag var den enda som du brydde dig om.

Varje gång jag fick ett sms från dig stannade mitt hjärta och varje gång jag såg att du ringde spred sig ett leende över mina läppar. Du var min.

Men saker förändras. Jag kan inte räkna alla sömnlösa nätter och alla tårar som runnit nedför mina kinder. Jag kan inte räkna alla gånger mitt hjärta gått i tusen bitar och allt känns meningslöst. Jag trodde aldrig att vi skulle komma till det här i vårt förhållande, att det skulle ta så definitivt slut. Det enda jag vet är att jag älskar dig, oavsett vad som händer.